Resan

Det var en himla lång resa, och de som känner mig vet nog att det inte vart så mycket sömn natten innan. Bilen gick från Gröndal kl. 04.15 och tacksam var jag att jag hade Eva Lena med som sedan tog bilen tillbaka till Stockholm. Själva flygningarna gick fint, men transferna!!!!!!!! först i Paris: jag pinnade på så fort min korta ben förmådde, och nådde gaten 10 min innan planet skulle gå. Puh! Sen den långa resan till Miami. Hade fått plats på sista raden i planet, men timmen innan vi nådde destinationen hade jag flyttat fram till ett ledigt säte närmast utgången - och tur var det, för här var det värre ändå. Det var köer överallt och oändliga säkerhetskontroller med fingeravtryck (innan jag hade fattat att jag skulle sätta pekfingret på den lilla apparaten!!) och så fotograferas, och av med skorna och av med skjortan! Även här pinnade jag på så fort jag förmådde och hade under tiden slagit följe med den peruanske ambassadören i Nica, som hel tiden ropade "Taca para Managua" (flygbolaget) varpå man pekade och vi efter. Väl vid gaten pustade jag ut och sa glädjestrålande : jaha nu är vi praktiskt taget framme!
Tji fick jag! När vi närmade oss Managua fick planet vända pga av störtregn som pågått i timmar, och gå ner i El Salvador, där vi väntade i 4-5 timmar innan vi kom vidare och anlände till Managua kl. 22 lokal tid, dvs kl. 06.00 svensk tid. Eva Zetterberg var och mötte mig och tack-och-lov hade mitt bagage också kommit med hela vägen! Miami måste vara en av världens fulaste flygplatser (fast, jag har förstås inte sett så många!) Å andra sidan så var den i El Salvador precis motsatsen! Fräsch, vacker och med palmer även inomhus, mycket välgörande!
De många timmarna i planet då? Ja med damernas detektivbyrå, sudoko, öronproppar och mycket sovande gicke hur bra som helst! det var stundtals t.o.m skönt.